Relationell pedagogik Relationell pedagogik är en ganska ny men för många okänd forskningsinriktning. Den kan hjälpa alla sorters elever som behöver stöd och stärkt motivation.

i Elevstöd/Konflikthantering, självkänsla, motivation, inkludering/Metoder som stärker elever och lärare/Pedagogisk forskning

(Det är viktigt att veta att denna webb-tidskrift är i början av att byggas upp med intressant material.)

Av redaktör Timothy Tore Hebb.

Det här är ett reportage som är en uppföljning av ett jag skrev i  Svenska Dagbladet om de kriminella ungdomarna Bojan och Anton i Stockholm.  Ungefär ett år har gått.

Bojan berättar hur lärare och socialsekreterare hjälpte honom bort från livet som ungdomskriminell och tillbaka till skolan. Det stöd han fick utgår i mångt och mycket från en forskningsinriktning som heter relationell pedagogik — vad den innebär förklaras nedan med exempel och utifrån forskningskällor. 

Det är viktigt att veta att relationell pedagogik kan stödja alla sorters elever som av olika skäl behöver må bättre och kan göra det genom ett lyssnande och inkännande stöd från lärares sida. Men samtidigt är det en pedagogisk metod som inte passar alla lärare.

För Anton var det inte så svårt därför att han hade en stabil familj och egentligen var duktig i skolan, även om det gått många år sedan han brydde sig om skolan när han började där igen. Risken för honom var istället att skickas till Irak och släkten där därför att föräldrarna ville göra vad som helst för att sonen inte skulle bli riktig kriminell.

Men en socialsekreterare lyckades efter flera samtal med mamman och pappan förklara att Anton hade alla möjligheter att bli det han vill och det han vill bli är advokat. Han är skicklig på att lyssna med ögonen. Och till slut gav pappan efter.

Men för Bojan var det mycket svårare och det här handlar därför om honom främst. En avgörande orsak till att han kunnat börja läsa in högstadiet beror som nämnts på att socialsekreterare och lärare gav honom ett bra stöd på rätt sätt i hans unika fall.

Så vad är relationell pedagogik mer exakt?

Många lärare i Sverige vittnar om hur deras relation blivit bättre till särskilt utåtagerande elever när de börjat prata med eleverna med omtanke och förtroende, så att eleven känner att läraren inte bara bryr sig om att eleven ska vara tyst och prestera.

Det relativt nya forskningsområdet relationell pedagogik handlar om just detta. I en intressant artikel i tidskriften Specialpedagogik från 2017 intervjuas Jonas Aspelin, professor i pedagogik vid Högskolan i Karlstad, om vad relationell pedagogik är.

Han förklarar hur betydelsefulla korta, mellanmänskliga möten kan vara. Sådana som får eleven att förstå att ”här är en lärare som vill mig väl, oavsett vad jag presterar”, säger Jonas Aspelin, som hellre pratar om utbildande relationer än om lärande relationer.

I boken ”Sociala relationer och pedagogiskt ansvar” (2010) skriver han: ”Social omsorg sker huvudsakligen i och genom en kunskapsutvecklande process och utgör inte någon separat aktivitet.” Orsaken till att relationer står i centrum är därför att de är effektiva för att utbilda eleverna. Det sker även när elever och lärare mår bättre tillsammans. Den som mycket övergripande vill förstå premisserna för rationell pedagogik kan läsa ett kort utdrag från boken ”Relationell pedagogik” (2011). Sidorna 9-12 beskriver kortfattat de fyra nivåerna av relationell pedagogik.

Den är skriven av Jonas Aspelin och Sven Persson, professor i pedagogik vid Malmö universitet. Det handlar om att läraren ”understödjer den andres mänskliga mognad”. Och den andre är såklart eleven.  I nämnda böcker står det om hur det går till i större detalj. Utmaningen är att skapa lärandemiljöer som gynnar den sortens kommunikation och relation mellan elever och lärare. Ett kommande inlägg i skolkunskap.se av en expert på relationell pedagogik ska få utveckla hur det kan gå till i en klass där många behöver stor hjälp för att få behörighet till gymnasiet.

Jonas Nilsson, förstelärare vid Stordammens skola i Uppsala, berättade i en debattartikel i Expressen den 30 oktober 2019 om hur han lyckades börja kommunicera med, lugna ner och motivera de mer utåtagerande killarna genom att visa dem ”genuin omtanke”. Många lärare, precis som Jonas Nilsson, fortsätter år efter år att möta dessa elevers ilska med egen upprördhet med resultatet att det blir än mer konflikt. Det tog lång tid för honom att förstå att nyckeln var genuin omtanke.

Och i till exempel Annika Liljas avhandling ”Förtroendefulla relationer mellan lärare och elev”,  2013,  Institutionen för didaktik och pedagogisk profession vid  Göteborgs universitet, förklaras vad som utmärker den sortens tillitsfulla relationer i ytterligare detalj.

Hon skriver också om hur viktig relationen som bygger på förtroende är för att läraren ska kunna möta och motivera eleven på bästa sätt. Villkoret för att undervisa eleven rätt. I det tillitsfulla mötet kan läraren förstå den enskilda elevens förutsättning och kunskapsnivå. När läraren har ansvar för så många elever som har olika förutsättningar och kunskapsnivåer måste det gå att göra det. Så kallade nyanlända elever befinner sig verkligen på olika nivåer.

För utan den kunskapen kan inte läraren se till att alla elever inkluderas i undervisningen och skolklassen genom att var och en får rätt undervisning utifrån sin individuella förutsättning. Då hamnar vissa utanför — och många lärare har de senaste åren berättat hur så kallade nyanlända elever kan sitta som tända ljus den första tiden för att därefter ge upp, när det är för svårt. Som en lärare skrev: ”Då åker kepsen på.” När en klass är mycket heterogen ställer det minst sagt höga krav på läraren. Även när specialpedagoger ger sitt professionella stöd.

I stödet till Bojan ingick dessutom att socialsekreterarna och lärarna såg till att hans mamma fick vara med som stöd och om det går, visar forskning, att involvera föräldrar på det sättet är det effektivt för att positivt förändra beteenden.

Mammans roll, nu när det fungerar, är att stärka hans självkänsla och självförtroende inför skolutmaningen. Bojan förklarar hur glad hon blir av att se honom lyckas och det gör honom glad.

Intervjun:

Anton i en citrongul och Bojan i en kolsvart träningsoverall. Anton som är kortklippt, Bojan som har axellångt år. Blickar som fladdrar och Bojan stirrar in i mobilen, som om den innehåller svaret på frågan om livets mening.

Bojan berättade för ungefär ett år sen hur pappan kastade ut honom hemifrån när han upptäckte att sonen blivit kriminell vid 14. Hur han sov i tvättstugor och hos vänner. Hur han drogs ner i en alltmer allvarlig brottslighet och Anton följde med av bara farten.

De berättade då att de slutat vara kriminella och Anton sa att det var ”tio steg upp”. Men det här får bli Bojans historia därför att den blev riktigt skakig och osäker innan det vände uppåt och orsaken att den gjort det, vänt uppåt, är den hjälp han fått av socialsekreterare och lärare.

Och det var först för ett år sen som Bojan fick flytta hem mer varaktigt, till en början, och det som till slut gjorde att han fick flytta hem igen mer varaktigt var den hjälp han fick då.

Det tar ett tag för honom att hitta orden. Han är noga med orden.

— Hon från soc gjorde att pappa lyssnade. Han har respekt för överheten.

— Hon sa till honom att jag är intelligent och kan få ett bra liv om jag går ut skolan. Han lyssnade. Han lyssnar aldrig. Men han lyssnade på henne.

Det fungerade bara ett tag med pappa. Och då fick Bojan hjälp av socialsekreteraren med ett nytt boende utanför hemmet istället. Han bor med en familj och tycker det är ok där. De lämnar honom i fred och han har egen ingång till sitt rum. Vad han gjort utan den hjälpen vet han inte.

– Eller jag hade nog fortsatt bo i en tvättstuga. Men nu kan jag läsa in högstadiet så det är perfekt.

Inget i hans ansikte eller kroppshållning avslöjar i varje fall att han är ledsen.

Hur reagerade mamma när du flyttade till en annan familj?

— Hon tyckte det var jobbigt först. Men hon förstår att det är enda sättet om jag ska gå ut skolan. Vi träffas hela tiden ändå.

Vad tycker din pappa?

Bojan vill inte alls prata om honom. Alls.

— Då är vi borta, förstår du.

Han slår ihop händerna mjukt och Anton slår direkt efteråt ihop sina hårt. Det ekar stumt i det slutna, mindre källarrummet där de som tonåringar samlades för att dricka, röka på och planera kvällens och nattens rånodysséer. De som garanterat gett de som råkade ut för gänget outplånliga känslomässiga skador för resten av livet.

På senare tid har vi läst många berättelser om hur offer genomlidit oerhört våld och fruktansvärd smärta där de inte bara rånats utan också förnedrats på de mest fruktansvärda sätt. Men Anton och Bojan säger att de aldrig förnedrade nån, de tog bara mobilerna, jackorna och kreditkorten. Offren gav dem koderna utan att protestera ändå. Men de sa i en bisats förut att de haft med sig en pistol. Fast jag vill inte fortsätta med kritiska frågor för då kanske de försvinner.

Det som fick Bojan att sluta råna var inte dåligt samvete utan att han utvecklade en stark rädsla för att någon skulle hämnas på honom. En upplevelse som verkar ha fått honom att tänka till var när de jagades av två bröder med dragna pistoler. Men det där är inget han vill prata om heller utan han vill prata om att han börjat läsa in skolan igen.

— Det var svårt i början, jag hade missat mycket.  Men lärarna har låtit mig plugga så fort jag kan. Hade jag gått i en vanlig klass hade det inte gått. Det vet jag. Jag kan fråga lärarna om mycket. I en vanlig klass hade jag bara känt mig dum igen.

Bojan berättar att han i början fick träffa en lärare och socialsekreterare tillsammans. Då var det ganska ofta.

— Jag träffar dem fortfarande tillsammans. fast inte så ofta. De kollar mest hur jag mår och hur det går i skolan. Det känns som att de bryr sig. De säger att jag klarar det här, bara jag vill, säger Bojan.

Brukar de säga något speciellt? Bojan är tyst och när jag tror att han inte tänker svara.

— De säger att jag är speciell som kunnat sluta vara kriminell och börjat med skolan igen. Att jag har en bra framtid om jag fortsätter som jag gör.

Hur känns det?

— Det gör att jag tror att jag ska klara skolan. Förut kunde jag ingenting. Lärarna berättar också vad det finns för jobb om jag pluggar. Förut trodde jag att det inte fanns någon chans för mig. Läraren har förklarat hur jag måste plugga för att jobba med byggande.

— Jag vill vara den som leder på byggen. Jag var bossen i gänget förut så det borde gå.

Bägge skrattar ganska mycket.

Ännu en av Bojans pauser.

— Nu har jag bra kontakt med mamma.

Hur känner hon?

— Hon är stolt. På riktigt stolt. Men hon förstår att jag inte kan bo hemma om jag ska klara skolan. Det är som det är. Vi måste göra det bästa av situationen, som läraren säger.

Har du fått mer hjälp?

— Räcker inte det här.

Anton tittar på honom igen och Bojan fortsätter.

 Ok. Jag har träffat hon på soc och en lärare med mamma och de har sagt att hon är viktig för att jag ska lyckas. Mamma vill också hjälpa mig. Hon känner sig viktig nu när hon stödjer mig. Mamma ville hjälpa mig hela tiden förut. Men hon visste inte hur då. Mamma får också komma till skolan.

Vad betyder det?

Bojans ansikte ser för första gången annorlunda ut. Det lyser av stolthet, det är i varje fall så det ser ut. Eller så rodnar han.

— Det gör att jag vill klara skolan. Jag vill göra mamma stolt. När hon är i skolan blir hon det. I början var det jobbigt. Skitjobbigt. Jag kunde ingenting. Jag skämdes inför henne. Jag tycker om när hon blir stolt över mig.

Bojan fortsätter utan paus.

— Det går inte att se svart. Många kompisar gör det och därför bryr de sig inte. Många är skitsmarta, ska du veta. De tror att det inte finns en framtid. De har gett upp. Utan att ens försöka. Jag vet vad som händer om jag ger upp. Jag måste klara det. Lärarna säger att jag kan om jag vill.

— Mamma säger det också. Förut gjorde hon inte det. Hon var inte glad förut. Hon var bara ledsen för mig. Jag hörde många gånger att hon grät på toaletten. Jag har inte sagt till henne att jag vet att hon grät. Ingen sa att jag kunde lyckas förut.

Bojan säger det och ser mycket ledsen ut, men jag tror inte att han märker att han sagt något synnerligen känsligt som han kanske egentligen inte velat säga. Och att han visar hur ledsen han är. För det borde väl gå emot den fasad han vill visa upp för främlingar?

Jag försöker och nämner pappan igen, kanske går det att prata med honom om det ändå nu. Han förefaller vara en stor orsak till att Bojan blev kriminell och nästan riktig gangster.  Utan den kunskapen blir det omöjligt att förstå honom tillräckligt, varför han slutade bry sig om sig själv och valde något så självdestruktivt som att bli kriminell.

Direkt när han hör ordet pappa tittar han in i den skogsgröna väggen och sen ner i mobilen och sen rakt in i mina ögon. Han ler svagt.

Efteråt undrar jag om det  speglar glädjen över det han lyckats åstadkomma, att han studerar, eller om han ler åt journalisten som trodde att han skulle få ett grepp om honom. Det är säkert på grund av något helt annat, hit hör att det kan vara en ofrivillig muskelryckning bara.

Baksidorna av träningsoverallerna. De säger inte hejdå eller något annat.

Jag förvånas över att Anton är den som tar initiativet att gå och att Bojan följer efter. Det hade inte hänt för ett år sen, tror jag.

Min tanke är att Anton var den som tog initiativet att börja plugga och att det gav Bojan styrkan att göra likadant och sen fick han den livsviktiga hjälpen av lärare och socialsekreterare.

Det är inte omöjligt att han blivit dödad om han fortsatt som kriminell, har han redan sagt. För ett år sen sa han hur han tänkte när han var kriminell:

— Jag räknade inte att bli mer än 25. Men jag skulle inte befinna mig på botten under de åren i varje fall. Så tänkte jag då. Men nu förstår jag att det var precis där jag hade varit. Jag hade varit rädd hela tiden, inte kunnat lita på någon.

— Med min kaxiga mun hade någon dödat mig. Garanterat.

— Och jag hade förstört mamma.

Fotnot: Bojan och Anton heter egentligen något annat.

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments