Särskilt stöd Ofta används särskilda undervisningsgrupper fel. En större kvalitetsgranskning av Skolinspektionen visar hur det bör göras.

i Konflikthantering, självkänslan, elevens motivation, lärarrollen, m m/Ny, nyare och viktig forskning och kunskap om undervisning och lärande/Pedagogik

Av Timothy Tore Hebb. Text och intervjufilm.

Jacob berättar bland annat i den korta intervjufilmen på drygt fem minuter i slutet av detta inlägg om ett starkt skäl till att han valde, för han menar att det handlade om ett val, att bli ungdomskriminell.

Enligt honom berodde det mycket på att han placerades i en OBS-klass, eller observationsklass som de egentligen hette, i skolan, och därmed ansågs annorlunda och särskildes från sina klasskompisar, de i hans ögon ”normala”.

Som ”onormal” bestämde han sig för att strunta i allt och bli kriminell. Han berättar också att skuldkänslorna mot mamma och systrarna fick honom att ge upp det livet till slut.

OBS-klasser försvann för åtskilliga år sedan, men här hamnade nästan alla permanent som av olika skäl inte ansågs ”fungera” i en reguljär skolklass.

Men en högstadieelev kan idag placeras i en särskild undervisningsgrupp om eleven bara på det sättet kan ges bättre förutsättningar för att klara sitt stödbehov än vad som är fallet om stödet ges i elevens ordinarie undervisningsgrupp, det vill säga i den reguljära klassen med alla gamla klasskompisar.

Om en elev hamnar i en särskild undervisningsgrupp finns fortfarande risk att eleven förlorar kontakten med sina gamla klasskompisar i den reguljära klassen och stigmatiseras. Det kan stärka det utåtagerande beteendet om det finns ett sådant i grunden, eller ta fram det. Men alla sorters elever med stort stödbehov kan placeras i en särskild undervisningsgrupp. Det är absolut inte bara utåtagerande. 

Skolinspektionen publicerade 2014 rapporten ”Särskilt stöd i enskild undervisning och särskild undervisningsgrupp”. 

I denna text får du veta en del av det viktigaste från den granskningen.

Men klicka här och läs hela den.

Dess slutsatser förblir naturligtvis aktuella framöver, berättar Anna Wide, undervisningsråd vid Skolinspektionen, vid ett samtal våren 2020.

På sidorna 11-14 sammanfattas slutsatserna mer omfattande. Och som det står i granskningen bygger kunskapen på riktlinjer som anges i ”författningar och resultat från forskning och utredningar”. Granskningen utgörs av en jämförelse mellan två olika hypotetiska skolor, A och B. Den visar hur den sorts särskilda undervisningsgrupp skola A använder fungerar mycket sämre för eleven som behöver den här typen av särskilt stöd.

Kommunen, som använder skola A:s bristfälliga metod, placerar centralt ut elever i särskilda undervisningsgrupper och de specialiseras utifrån vilket sorts stödbehov eleverna har. De är därför utspridda på olika skolor. Därför förlorar de eleverna mycket ofta kontakt med sina gamla klasskompisar och lärare, och det kan ta lång tid innan de eleverna får detta särskilda stöd eftersom det sköts centralt och utanför skolan.

Ett betydande problem är att elever som har behov av särskilt stöd i den reguljära klassen inte får det tillräckligt och på rätt sätt tidigt och då går det så långt att det enda alternativet blir att placera eleven i en särskild undervisningsgrupp. Därför måste det finnas synnerligen effektiva och individuellt anpassade kunskapsmetoder för att hjälpa den enskilda eleven med behov av stöd redan i den ursprungliga klassen. För stödet från klasskompisarna och lärarna i den reguljära klassen kan vara avgörande för dessa elever om de ska lyckas i skolan. Som det kanske hade varit för tidigare kriminelle Jacob som intervjuas i slutet av detta inlägg.

Skola B:s särskilda undervisningsgrupper är förebilder för här får eleverna behålla en fast kontakt med sin reguljära, ursprungliga klass, de exkluderas inte från tidigare klasskompisar, därför att de går kvar i sin gamla skola, den de gått i länge ofta, och därmed med sina kompisar och lärare där. Där det finns en trygghet. Det minskar risken för att eleverna i den sortens särskilda undervisningsgrupp förlorar kontakten med sina gamla kompisar även om de placeras i en särskild undervisningsgrupp. Samma schema gäller för både den särskilda och den reguljära undervisningsgruppen och därför har alla elever raster samtidigt.

Så många lektioner som möjligt äger rum i den ordinarie klassen som eleven går kvar i. Och läraren i den reguljära klassen fortsätter undervisa eleven så långt det går i den särskilda undervisningsgruppen och ansvarar dessutom för lärandet där. Bördan är minst sagt stor. Detta för att eleven ska få så bra undervisning som möjligt och läraren i den reguljära har dessutom överblicken att veta när denna elev kan återvända till den reguljära klassen.

Att få behöriga lärare till skolor i utsatta områden är ofta svårt och det kommer att bli mycket svårare framöver på grund av att behovet ökar enormt i hela landet. Det beror delvis på att många behöriga går i pension.

Det blir lättare att låta eleven komma tillbaka till den reguljära klassen om den också fortsätter ha viss undervisning i den reguljära klassen. Det är det obligatoriska mål som gäller för skolan. Det är ett faktum.

Vissa ämnen och lektioner, när eleven klarar undervisningen med enbart stöd i den reguljära klassen, fortsätter eleven att ha där hela tiden. När det är möjligt. Det är avsikten, enligt Skolinspektionen. Det står betydligt mer viktigt i kvalitetsgranskningen om hur det går att undvika många av de problem skolor har med särskilda undervisningsgrupper vilka går ut över de som behöver det stödet.

Skola B är, med Skolinspektionens ord, en skola som lyckas med konsten att kombinera de exkluderande verktygen med ett ”inkluderande förhållningssätt”. Och när den här strategin är framgångsrik beror det ofta på att rektorn går i bräschen med sin kunskap och sitt energiska driv. Att varje elev får ett skräddarsytt stöd och att det stödet hela tiden utvärderas utifrån elevens individuella utveckling är andra förutsättningar.

Vissa skolor, understryker Skolinspektionen, använder sig av paketlösningar där en del ämnen rutinmässigt tas bort för alla elever som går i särskilda undervisningsgrupper, trots att många elever med rätt individuellt stöd kan tillgodogöra sig dem. Hit hör kemi och fysik, det kan saknas behöriga lärare och labbsalar, men även SO-ämnen många gånger. Att de senare tas bort anser Skolinspektionen vara särskilt problematiskt därför att de är förutsättningar för att förstå samhället och bli aktiva medborgare. En annan sorts exkludering.

Det är inte ovanligt att utåtagerande elever går i reguljära klasser i till exempel utsatta områden, även om de får olika sorters stöd, eftersom målet för svensk skola är att alla elever ska kunna gå i reguljära skolklasser, inkluderas, med alla andra barn och ungdomar.  Att stödet ska ges där.

Eftersom det är så enligt Skollagen ligger det i alla andra elevers och alla föräldrars intresse att systemet med särskilda undervisningsgrupper och andra former av stödinsatser fungerar så bra som möjligt. 

Läraren får då mer tid för de andra eleverna när det blir bättre studiero och färre behöver allt mindre stöd i klassen. 

Skolinspektionen riktar speciellt kritik mot att många elever i behov av att få undervisning i en särskild undervisningsgrupp följaktligen får vänta så länge på att få den hjälpen, ibland ända upp till två år. Det betyder att eleven kommer än mer efter och troligtvis får det ännu svårare med kompisrelationerna i klassen. De insatser som till slut sätts in blir därmed också mindre effektiva.

Målet är att eleven helt ska komma tillbaka till den reguljära klassen och i den få en undervisning som stödjer och passar. För när eleven kommit mer ikapp i de ämnen som motiverade en särskild undervisningsgrupp är det tänkt att eleven ska kunna inkluderas helt och fullt i den reguljära klassen igen och bara få stöd där.

Skolinspektionen menar att om särskilda undervisningsgrupper utformas på ett bra sätt för varje elev går det att uppnå det målet för nästan alla elever.

Den här övergripande intervjun publicerade i tidskriften Chef & Ledarskap, som är för rektorer och andra skolledare:

Anna Wide vid Skolinspektionen svarar på frågor om myndighetens kvalitetsgranskning av särskilda undervisningsgrupper.

Särskilda undervisningsgrupper är naturligtvis inte bara för utåtagerande elever. Risken är även att introverta elever som uppfattas som ”annorlunda” och inte ”passar in” med klasskompisarna placeras i en särskild undervisningsgrupp, om de samtidigt inte presterar tillräckligt väl. Elever som med rätt stöd i den reguljära klassen hade kunnat gå kvar och klara undervisningen. Där en lärare eventuellt. med rätt kunskap, hade kunnat hjälpa eleven bli inkluderad med andra elever.

”Man måste fundera på vad det finns för mekanismer i klassen som gör att vissa elever blir utstötta. Är bilden av normalitet för snäv? Räcker det att man reagerar starkt i en situation eller pratar lite konstigt för att bli betraktad som udda?” berättade Anna Wide i ovanstående tidskrift.

Den filmade intervjun nedan med Jacob är inte tänkt att visas för elever, utan den är tänkt att ställa angelägna frågor till lärare och förhoppningsvis ge en del insikt. Risken finns att Jacob trots sin berättelse kan betraktas som en förebild av något slag av vissa unga i riskzonen. Forskning visar att det kan bli så trots att det gick illa för den vuxne tidigare kriminelle.

Tanken med intervjun med Jacob är annan: Lärare kan öka sin förståelse för de utåtagerande, ytterst för de i riskzonen att bli kriminella och kanske även för de som redan är det, genom att möta Jacob i den filmade intervjun. När han berättar hur han tänker och känner utifrån sin egen verklighet. Ett annat inlägg på skolkunskap.se handlar om den nyare forskningsinriktningen Relationell pedagogik, om hur lärare kan utveckla förtroendefulla relationer till elever, hjälpa dem utvecklas som människor och därmed stärka en positiv självkänsla och motivera dem i skolan.  Det kan vara synnerligen effektivt för att stödja och motivera just utåtagerande elever.

Jacob, som kände sig stämplad som ”onormal” i en OBS-klass (ungefär som en tidigare form av särskild undervisningsgrupp), säger att det var en avgörande orsak till att han blev kriminell. Han är dessutom en bra berättare som beskriver känslor väl och är genomtänkt när han ger sin personliga förklaring. 

Lärare som vill förstå unga killar i riskzonen att bli kriminella kan lära av Jacobs erfarenheter.