Foto: Luke Porter

Relationell pedagogik når fram Relationell pedagogik är en ganska ny men för många lärare okänd forskningsinriktning. Den kan hjälpa lärare att hjälpa alla sorters elever som behöver stöd och stärkt inre motivation.

i Elev- och lärarstöd/Konflikthantering, självkänslan, elevens motivation, lärarrollen, m m/Ny, nyare och viktig forskning och kunskap om undervisning och lärande/Pedagogik

Av Timothy Tore Hebb.

Det är betydelsefullt att veta att Relationell pedagogik, en nyare form av pedagogisk inriktning på universiteten, kan stödja alla sorters elever som av olika skäl behöver må bättre, utvecklas utifrån sitt unika fall och bli mer motiverade på alla plan, särskilt i skolan. Vilka kan göra det genom ett inkännande, lyssnande och aktivt stöd från lärarens sida. 

Det kan hjälpa den unga att fungera i skolan, klassen, och bli mer motiverad genom att bland annat utveckla förtroende för vuxna och större tilltro till egna förmågor. Men samtidigt är det en pedagogisk metod som inte passar alla lärare och elever.

Nedanför finns en del forskarmaterial för att få en mer fördjupad förståelse för vad Relationell pedagogik är. Med bland annat möjligheten att läsa en kortare och förtydligande förklaring av två professorer och experter på just Relationell pedagogik samt med två goda exempel när denna inriktning appliceras.

Och lite längre nedanför är en del av ett reportage som är en uppföljning av ett jag skrev i  Svenska Dagbladet om de småkriminella ungdomarna Bojan och Anton på Järvafältet.

Bojan berättar hur särskilt en lärare och en socialsekreterare hjälpte honom bort från livet som ungdomskriminell och tillbaka till skolan. Det stöd han fick av dem utgår i mångt och mycket från just Relationell pedagogik. De byggde ett genuint förtroende till Bojan som motiverade honom att återvända till skolan och inte ge upp genom att lyssna och utifrån det han sade stödja.

För Anton var det inte så svårt rent kunskapsmässigt att återvända till skolan därför att han hade en stabil familj och han var egentligen duktig i skolan, även om det gått många år sedan han brydde sig om skolan när han började där igen. Risken för honom var istället att skickas till Irak och släkten där därför att föräldrarna ville göra vad som helst för att sonen inte skulle bli riktig kriminell.

Men en socialsekreterare lyckades efter flera samtal med mamman och pappan få deras förtroende och förklara att Anton hade alla möjligheter att bli det han vill och det han vill bli är advokat. Han är skicklig på att lyssna med ögonen. Och till slut gav pappan efter. Anton behövde ingen övertalning, han ville tillbaka till skolan.

För Bojan var det mycket svårare och det här handlar därför om honom främst. En avgörande orsak till att han kunnat börja läsa in högstadiet beror som nämnts på att socialsekreterare och lärare gav honom ett bra stöd på rätt sätt i hans unika fall.

Men först: Vad är Relationell pedagogik mer exakt?

Det är viktigt att betona att den här pedagogiska inriktningen i extremfallet kan hjälpa vissa elever som tagit sina första steg in i kriminaliteten, men annars fungerar den ofta för att få elever att känna sig sedda, lyssnade på, göra dem tryggare, få dem att växa som människor och motivera dem oavsett orsak om de är i behov av det stödet. 

Som den där tysta eleven längts bak i klassrummet som inte bryr sig alls.

Många lärare i Sverige vittnar om hur deras relation blivit bättre till särskilt utåtagerande elever, eller de som bara varit omotiverade i största allmänhet, när de börjat prata med eleverna med omtanke och förtroende, vuxet stödjande, så att eleven känner att läraren inte bara bryr sig om att eleven ska vara tyst och prestera.

Relationell pedagogik handlar om just detta. I en intressant artikel i tidskriften Specialpedagogik från 2017 intervjuas Jonas Aspelin, professor i pedagogik vid Högskolan Kristianstad, om vad Relationell pedagogik är.

Han förklarar hur betydelsefulla, korta, mellanmänskliga möten kan vara. Sådana som får eleven att förstå att ”här är en lärare som vill mig väl, oavsett vad jag presterar”, säger Jonas Aspelin, som hellre pratar om utbildande relationer än om lärande relationer.

Aspelin: ”Social omsorg sker huvudsakligen i och genom en kunskapsutvecklande process och utgör inte någon separat aktivitet.” Orsaken till att relationer står i centrum är därför att de är effektiva för att utbilda eleverna och stödja eleven i utveckligen. Den som vill förstå premisserna för Rationell pedagogik ytterligare kan läsa ett avsnitt från boken ”Om relationell pedagogik” (2011). 

Det är 13 sidor kort och boken, som när detta skrivs 2021 används av Stockholms universitetets Centrum för universitetslärarutbildning som kurslitteratur, är skriven av Jonas Aspelin och Sven Persson, professor i pedagogik vid Malmö universitet. På första sidan finns ett bra exempel på hur en svensklärare lyckas motivera, enligt metoden Relationell pedagogik, en elev att vilja lära sig svenska. Det är på gymnasienivå, men skulle lika gärna kunna vara på högstadienivå. 

Relationell pedagogik handlar om att läraren ”understödjer den andres mänskliga mognad”.  Och den andre är såklart eleven. Utmaningen är att skapa lärandemiljöer som gynnar den sortens kommunikation och relation mellan elever och lärare.  

Jonas Nilsson, förstelärare vid Stordammens skola i Uppsala, berättade i en debattartikel i Expressen den 30 oktober 2019 om hur han lyckades lugna ner, börja kommunicera med, bygga förtroende, och motivera de mer utåtagerande killarna genom att visa dem ”genuin omtanke”. Så kallar han det. Många lärare, precis som Jonas Nilsson gjorde länge, fortsätter år efter år att möta dessa elevers ilska med egen upprördhet med resultatet att det blir än mer konflikt. Det tog lång tid för honom att förstå att nyckeln var genuin omtanke.

Relationen som bygger på förtroende är dessutom avgörande för att läraren ska kunna möta och just motivera eleven på bästa sätt. Villkoret för att undervisa eleven rätt. I det tillitsfulla mötet kan läraren förstå den enskilda elevens förutsättning och kunskapsnivå. När läraren har ansvar för så många elever som har olika förutsättningar och kunskapsnivåer måste det gå att göra det. Så kallade nyanlända elever befinner sig verkligen på olika nivåer.

Så här formulerar Agneta Gulz, professor i Kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, sig i en intervju: ”Det som är bäst för motivationen är när svårighetsgraden är lagom. Det får inte vara för svårt för då upplever eleven ingen mening med uppgiften. Är det för lätt så får eleven ingen utveckling.”

Agneta Gulz säger också detta: ”Man måste istället hjälpa till så att eleven får erfarenheten av att när man kämpar på lite till så händer någonting. De måste få erfarenheten av att se sina framsteg. Glöm inte att belysa även de små framstegen.”

Många lärare har de senaste åren berättat hur så kallade nyanlända elever kan sitta som tända ljus den första tiden för att snart därefter ge upp, när det är för svårt. Som en lärare uttryckt det: ”Då åker kepsen på.” 

Elever som inte hänger med kan istället bli utåtagerande och förstöra för alla andra. När en klass är mycket heterogen ställer det minst sagt höga krav på läraren. Även när specialpedagoger ger sitt professionella stöd. Så relationell pedagogisk kunskap kan hjälpa läraren att utveckla den relation med varje elev som krävs för att veta på vilken nivå lärandet ska ske för den unika eleven. 

För att minska risken att kepsen åker på.

I stödet till Bojan, som lyckades återvända till högstadiet, ingick dessutom att socialsekreterarna och lärarna såg till att hans mamma fick vara med som stöd, och om det går, visar forskning, att involvera föräldrar på det sättet är det effektivt för att positivt förändra beteenden.

Mammans roll, nu när det fungerade, var att stärka hans självkänsla och självförtroende så att han orkade återvända till högstadiet och fortsätta trots att det var svårt att ta sig över många hinder. Bojan förklarade hur glad hon blev av att se honom anstränga sig, att verkligen försöka, och sedan klara det och det gjorde honom glad. 

Intervjun med Bojan och Anton:

Anton i en citrongul och Bojan i en kolsvart träningsoverall. Anton som är kortklippt, Bojan som har axellångt år. Blickar som fladdrar och sedan Bojan som stirrar in i mobilen, som om den innehåller svaret på frågan om livets mening.

Bojan berättade för ungefär ett år sen hur pappan kastade ut honom hemifrån när han upptäckte att sonen blivit kriminell vid 14. Hur han sov i tvättstugor och hos vänner. Hur han drogs ner i en alltmer allvarlig brottslighet och Anton följde med av bara farten.

De berättade då att de slutat vara kriminella och Anton sa att det var ”tio steg upp”. Men det här får bli Bojans historia därför att den blev riktigt skakig och osäker innan det vände uppåt.

Och det var först för ett år sen som Bojan fick flytta hem mer varaktigt, till en början, och det som till slut gjorde att han fick flytta hem igen mer varaktigt var den hjälp han fick då.

Det tar ett tag för honom att hitta orden. Han är noga med orden.

— Hon från soc gjorde att pappa lyssnade. Han har respekt för överheten.

— Hon sa till honom att jag är intelligent och kan få ett bra liv om jag går ut skolan. Han lyssnade. Han lyssnar aldrig. Men han lyssnade på henne.

Det fungerade bara ett tag med pappa. Men då fick Bojan hjälp av socialsekreteraren med ett nytt boende utanför hemmet istället. Han bor med en familj och tycker det är ok där. De lämnar honom i fred och han har egen ingång till sitt rum. Vad han gjort utan den hjälpen vet han inte.

– Eller jag hade nog fortsatt bo i en tvättstuga. Men nu kan jag läsa in högstadiet så det är perfekt.

Inget i hans ansikte eller kroppshållning avslöjar i varje fall att han är ledsen. 

Hur reagerade mamma när du flyttade till en annan familj?

— Hon tyckte det var jobbigt först. Men hon förstår att det är enda sättet om jag ska gå ut skolan. Vi träffas hela tiden ändå.

Vad tycker din pappa?

Bojan vill inte alls prata om honom. Alls.

— Då är vi borta, förstår du.

Han slår ihop händerna mjukt och Anton slår direkt efteråt ihop sina hårt. Det ekar stumt i det slutna, mindre källarrummet där de som tonåringar samlades för att dricka, röka på och planera kvällens och nattens rånodysséer. Det som garanterat gett de som råkade ut för gänget outplånliga, känslomässiga skador för resten av livet.

På senare tid har vi läst många berättelser om hur offer genomlidit oerhört våld och fruktansvärd smärta där de inte bara rånats utan också förnedrats på de mest fruktansvärda sätt. Men Anton och Bojan säger att de aldrig förnedrade nån, de tog bara mobilerna, jackorna och kreditkorten. Offren gav dem koderna utan att protestera ändå. Men de sa i en bisats förut att de haft med sig en pistol. Fast jag vill inte fortsätta med kritiska frågor för då kanske de försvinner.

Det som fick Bojan att sluta råna var inte dåligt samvete utan att han utvecklade en stark rädsla för att någon skulle hämnas på honom, säger han. En upplevelse som verkar ha fått honom att tänka till var när de jagades av två bröder med dragna pistoler. Men det där är inget han vill prata om heller utan han vill prata om att han börjat läsa in skolan igen. 

– Jag är stolt över det, förstår du?

Jag nickar såklart.

— Det var svårt i början, jag hade missat mycket.  Men lärarna har låtit mig plugga så fort jag kan. Hade jag gått i en vanlig klass hade det inte gått. Det vet jag. Jag kan fråga lärarna om mycket. I en vanlig klass hade jag bara känt mig dum igen.

Bojan berättar att han i början fick träffa en lärare och socialsekreterare tillsammans. Då var det ganska ofta.

— Jag träffar dem fortfarande tillsammans, fast inte så ofta. De kollar mest hur jag mår och hur det går i skolan. Det känns som att de bryr sig. De lyssnar på det jag säger. De säger att jag klarar det här, bara jag vill, säger Bojan.

Brukar de säga något speciellt? Bojan är tyst och när jag tror att han inte tänker svara.

— De säger att jag är speciell som kunnat sluta vara kriminell och börjat med skolan igen. Att jag har en bra framtid om jag fortsätter som jag gör.

Hur känns det?

— Det gör att jag tror att jag ska klara skolan. Förut kunde jag ingenting. Lärarna berättar också vad det finns för jobb om jag pluggar. Förut trodde jag att det inte fanns någon chans för mig. Läraren har förklarat hur jag måste plugga för att jobba med byggande.

— Jag vill vara den som leder på byggen. Jag var bossen i gänget förut så det borde gå.

Bägge skrattar ganska mycket.

Ännu en av Bojans pauser.

— Nu har jag bra kontakt med mamma.

Hur känner hon?

— Hon är stolt. På riktigt stolt. Men hon förstår att jag inte kan bo hemma om jag ska klara skolan. Det är som det är. Vi måste göra det bästa av situationen, som läraren säger.

Har du fått mer hjälp?

— Räcker inte det här.

Anton tittar på honom igen och Bojan fortsätter.

— Ok. Jag har träffat hon på soc och en lärare med mamma och de har sagt att hon är viktig för att jag ska lyckas. Mamma vill också hjälpa mig. Hon känner sig viktig nu när hon stödjer mig. Mamma ville hjälpa mig hela tiden förut. Men hon visste inte hur då. Mamma får också komma till skolan.

Vad betyder det?

Bojans ansikte ser för första gången annorlunda ut. Det lyser av stolthet, det är i varje fall så det ser ut. Eller så rodnar han.

— Det gör att jag vill klara skolan. Jag vill göra mamma stolt. När hon är i skolan blir hon det. I början var det jobbigt. Skitjobbigt. Jag kunde ingenting. Jag skämdes inför henne. Jag tycker om när hon blir stolt över mig.

Bojan fortsätter utan paus.

— Det går inte att se svart. Många kompisar gör det och därför bryr de sig inte. Många är skitsmarta, ska du veta. De tror att det inte finns en framtid. De har gett upp. Utan att ens försöka. Jag vet vad som händer om jag ger upp. Jag måste klara det. Lärarna säger att jag kan om jag vill.

— Mamma säger det också. Förut gjorde hon inte det. Hon var inte glad förut. Hon var bara ledsen för mig. Jag hörde många gånger att hon grät på toaletten. Jag har inte sagt till henne att jag vet att hon grät. Ingen sa att jag kunde lyckas förut.

Bojan säger det och ser mycket ledsen ut, men jag tror inte att han märker att han sagt något synnerligen känsligt som han kanske egentligen inte velat säga. Och att han visar hur ledsen han är. För det borde väl gå emot den fasad han vill visa upp för främlingar?

Jag försöker och nämner pappan igen, kanske går det att prata med honom om det ändå nu. Han förefaller vara en stor orsak till att Bojan blev kriminell och nästan riktig gangster.  Utan den kunskapen blir det omöjligt att förstå honom tillräckligt, varför han slutade bry sig om sig själv och valde något så självdestruktivt som att bli kriminell.

Direkt när han hör ordet pappa tittar han in i den skogsgröna väggen och sen ner i mobilen och sen rakt in i mina ögon. Han ler svagt.

Efteråt undrar jag om det  speglar glädjen över det han lyckats åstadkomma, att han studerar, eller om han ler åt journalisten som trodde att han skulle få ett grepp om honom. Det är säkert på grund av något helt annat, hit hör att det kan vara en ofrivillig muskelryckning bara.

Baksidorna av träningsoverallerna. De säger inte hejdå eller något annat.

Jag förvånas över att Anton är den som tar initiativet att gå och att Bojan följer efter. Det hade inte hänt för ett år sen, tror jag.

Min tanke är att Anton var den som tog initiativet att börja plugga och att det gav Bojan styrkan att göra likadant och sen fick han den avgörande hjälpen av lärare och socialsekreterare att klara av det och hans mamma involverades på ett centralt sätt.

Det är inte omöjligt att han blivit dödad om han fortsatt som kriminell, har han redan sagt. För ett år sen sa han hur han tänkte när han var kriminell:

— Jag räknade inte att bli mer än 25. Men jag skulle inte befinna mig på botten under de åren i varje fall. Så tänkte jag då. Men nu förstår jag att det var precis där jag hade varit. Jag hade varit rädd hela tiden, inte kunnat lita på någon.

— Med min kaxiga mun hade någon dödat mig. Garanterat.

— Och jag hade förstört mamma.

Jag försökte få Bojan att förklara närmare hur lärare och socialsekreterare stöttade honom, men han kunde inte svara mer än han gjort, svarade han. 

Däremot finns det en bra beskrivning av hur en lärare använder Relationell pedagogik i början av det 13-sidiga avsnittet från boken ”Relationell pedagogik” av Jonas Aspelin och Lars Persson, professorer i pedagogik, som det länkas till ovan. Här repeteras länken till dessa 13 sidor.

Det kommer att publiceras fler inlägg av och med experter om hur lärare konkret kan använda Relationell pedagogik.

Fotnot: Bojan och Anton heter egentligen något annat.

Senast från skolkunskap.se

Gå till Överst